Sunday!

Ännu ett slut på en vecka. För exakt tre veckor sen lämnade mamma och jag Lerum för att börja mina äventyr här i London. Tiden går riktigt snabbt. Jag har inte än känt mig ledsen eller att mitt val att plugga här har varit fel, men jag kan inte säga att det är helt lätt heller. Det är mycket som händer. I min 'Communicating Across Culture' klass snackar vi mycket om kulturella chocker som man kan få. Jag vet inte riktigt om jag har fått någon kulturell chock, men jag har definitivt fått en väderchock. Nu börjar det. De första tre veckorna har känts som om de har varit 'London light' för det har inte regnat ordentligt en ända dag - bara varit soligt hela tiden. Idag ändrades detta! Dagen då jag inte hade med mig mitt paraply; dagen jag trodde skulle vara som alla andra. Jag sprang till busstationen från Nur (blev helt genomvåt), sedan till tunnelbana-stationen. Där satt jag och väntade på min sista springtur, från Baker Street till skolan - tur att det inte är långt!

Regn, regn, regn, och lite mer regn

När jag kom hem skypade jag lite med mamma vilket var kul. Känns som om allt är normalt när man snackar med varandra även fast de är på andra sidan världen. Det som är jobbigt att tänka på är små grejerna - att jag inte kommer vara där på min pappas födelsedag, hoppas jag kommer vara där när Fredrik fyller år, eller när mamma fyller år nästa år. Tanken att jag kommer fira min 20-års dag utan min familj. Alla små saker - att se Fredrik göra en hattrick i fotbollslaget, att inte vara där och heja på honom. Det är dessa saker som gör att man vill åka tillbaka till Malaysia eller där sin familj är. Jag saknar dem fruktansvärt mycket men tanken att allt här är faktiskt okej och roligt gör mig mycket starkare. Att jag bara är ett telefonsamtal från Sverige. Malaysia. Bloggen som jag vet min familj läser. Mejlen. Facebook. Alla kommunikationssätt gör allt mycket enklare. Allt går i vågor i livet - man måste gå igenom de tuffa tiderna för att kunna uppskatta de bra.