10 km racet avklarat!

Klockan ringde idag klockan fem minuter i fem, och kvart över satt vi i tuk tuken på väg till Angkor Wat. Det var fortfarande mörkt ute men det kryllade utav tuk tuk vilket gjorde att det var jätteljust. Det var också ganska kallt ute, speciellt när man åkte och det fläktade rejält. Jag har inte tränat någonting alls inför detta loppet så jag visste att jag inte skulle vara den snabbaste, men mitt mål var att bara klara det under 1,5 timma och inte gå någonting alls.

Jag och pappa innan loppet

Vi var tvungna att ställa upp på en bild innan loppet började då man fortfarande var ganska fräsch. Jag började få en obehaglig magkänsla att jag inte ville springa loppet. Vet inte varför, men jag får fortfarande jobbiga stunder när jag känner att folk kommer titta på mig när jag springer, stunder av att känna mig osäker. Jag tyckte det var otroligt jobbigt när de räknade ner från 10 till 0, blåste och alla började springa. Det kändes som om alla dömde, skrattade och kollade på mig - fast egentligen gjorde de kanske inte det? Det kändes som det i alla fall. Jag fortsatte springa och tillslut så insåg jag att alla hejar på varandra. Det spelar ingen roll hur du ser ut, vart du kommer ifrån eller hur snabbt det går. Det mest inspirerande jag såg under loppet var en lite kille på 10 år som bara hade ett ben, han tog sig igenom 10 kilometer med hjälp utav kryckor. En annan man som var blind sprang 21 kilometer och kom bland de top 5 i hela tävlingen. Detta loppet är något speciellt, händelser och miljöer man inte kan föreställa sig. Detta är bland det bästa och fränaste jag har gjort, inte bara för mig själv och överkomma mina egna osäkra sidor, men också för att se och uppleva hela miljön.

Alice, mamma, Hasse, Ellen och jag

Så himla fint med soluppgången

Jag kom in på under 1,5 timma vilket var mitt mål så jag var otroligt glad. Jag lyckades också jogga hela tiden vilket kändes jättebra. Dock islutet kunde jag knappt känna mina ben och fick liksom räkna stegen fram tills mål-linjen. Dock, ca 100 meter innan slutet så fick jag världens energi och sprang som värsta gasellen enda fram. Lyckades springa förbi 20-30 personer, det kändes jättebra. Åh vilken adrenalin man fick! Jag var helt slut efter!

Hela gänget med champange

Jag helnöjd!

Det blev jättegod frukost efter loppet som smakade som himlen! Vi vilade lite granna och sedan bar vi iväg till flygplatsen då alla förutom mamma, pappa och Anders, skulle åka tillbaka till KL. Jag har ju jobbet imorgon...

Här är vi på väg till flygplatsen! 

Alla hade otroligt ont i sina ben och så klart så fungerade inga rulltrappor så det blev bara till att bita ihop och gå ner för trapporna. Aj aj aj. Det lär ju bli värre imorgon när jag vaknar eller dagen efter... Men det är klart värt det för jag är jättestolt över mig själv och alla andra som tog sig igenom loppet. Wow, vilken upplevelse! På kvällen åt alla på La Casa tillsammans vilket var mysigt! Jag sov som en liten bebis under natten, dock vaknade jag några gånger för jag låg dumt med benen och fick ont. Träningsvärk. Hoppas ni har haft en toppenhelg!